Fasaden som föll- Alexanders liv började på riktigt

Alexander Gaianima försökte länge vara allt för alla, men tappade bort sig själv på vägen. Till slut sa kroppen ifrån och han tvingades stanna upp. Det blev starten på en inre resa. Idag hjälper han andra som drabbats av utmattningssyndrom – en diagnos som drabbar unga allt oftare.

– Jag hade lärt mig att köra på bara, inte känna efter, inte visa svaghet, berättar Alexander.

Han berättar om sin uppväxt i västkuststaden Strömstad, där yta, status och prestation var viktiga valutor. Det han kände inombords, sårbarheten och eftertänksamheten fick inte plats.

– Min pappa sa rakt ut att män inte känner. Att det är svagt. Så jag stängde av, och försökte bli den jag trodde att andra ville att jag skulle vara.

I skolan sökte han sig till de ”coola killarna”, men kände sig aldrig hemma. Det blev ett liv där han konstant försökte passa in, samtidigt som han svek sig själv.

”Det enda jag orkade var att stirra i taket”

Efter flera års studier på JMG i Göteborg och försök att hitta sin plats orkade Alexander inte mer. Kroppen reagerade långsamt men tydligt. Minnet försämrades, energin försvann och det sociala avståndet ökade.

– Jag kände att jag inte kunde hänga med längre. Jag orkade inte vara med folk. Jag ville bara vara ensam.

När Alexander sökte sig till sjukvården togs han inte på allvar. En läkare vägrade tro att något var fel och pappan kallade honom svag. Men Alexander visste att något var fel.

– Jag låg bara där. Stirrade upp i taket. Det var allt jag orkade. Då förstod jag att det inte var som det skulle, såhär kunde jag inte leva.

En glänta mellan träden

Det som till slut började läka honom var något så enkelt, men så svårt, som vila. Alexander började ta med sig en hängmatta ut i skogen. Hängde den mellan två träd, låg stilla och lät blicken vila mot himlen.

– Skogen blev mitt andningshål. När jag var där i minst 30 minuter kände jag skillnad. Det var som att kroppen visste att den var trygg, här kunde jag bara vara.

Samtidigt började han sakta lära sig något han aldrig lärt sig som barn: att känna efter. Att lyssna på sina egna behov.

Ett samhällsproblem som inte syns

Fenomenet Alexander drabbades av, utmattning i unga år, är inte längre ovanligt. Enligt Hugo Westerlund, professor i epidemiologi, är det en växande trend som ställer gamla teorier på ända.

– Vi ser att även 19-åringar kraschar. Det stämmer inte med bilden av utmattning som något som drabbar människor i 40-årsåldern efter ett långt arbetsliv. Det här tvingar oss att omvärdera vad det egentligen är, förklarar han.

Han menar att diagnosen utmattningssyndrom länge varit omdiskuterad, vilket har lett till osäkerhet inom vården. Det finns inget blodprov, inga synliga symtom, bara berättelser och en enorm trötthet.

– Många unga blir inte trodda. Varken av läkare eller sin omgivning. Och det skapar en dubbel börda, att både vara sjuk och samtidigt behöva bevisa det, säger Hugo Westerlund. 

Samtidigt har kraven på unga skruvats upp. Ambitioner, framtidsångest, sociala medier och en jämförelsekultur som aldrig tar paus, det är många faktorer som samverkar.

– Det är inte konstigt att unga inte orkar. Det är samhället som har blivit orimligt.

Sakta tillbaka till livet

Under sjukskrivningen gjorde Alexander nästan ingenting. Korta promenader blandat med något att äta och vila, det var allt han orkade med. Men något hände när han gick med i en självhjälpsgrupp.

– Det var första gången jag vågade säga som det var. Och folk lyssnade, och dömde inte.

Där började något förändras. Bit för bit började han förstå sitt värde och våga släppa den eviga stressen att passa in. 

Dela med sig av erfarenheten

Idag är Alexander aktiv inom Rakt in i Väggen, en plattform han grundade tillsammans med två vänner från självhjälpshuset Solkatten. Där driver de bland annat en podcast, föreläser och delar resurser för att stötta andra som befinner sig i eller på väg ut ur utmattning.

– Jag vet hur ensam man kan känna sig. Så att få vara den som lyssnar på någon annan, det känns meningsfullt.

Men han vet att det inte är en rak väg. Vissa dagar är tunga. Andra ljusare.

– Det är ett evigt övande. Att känna efter. Sätta gränser. Vila. Och kanske viktigast av allt: att inte längre vara någon jag inte är.

---