Från SM-guld till idrottslärare

Från kultspelare i Östers IF till guldhjälte i Hammarby – Andreas Bild tillhörde 90-talets mest tongivande profiler i svensk fotboll. Idag har han bytt gräsplanen mot gymnastiksalen och hittat ett nytt driv som idrottslärare, men minnena från karriären lever kvar – både de ljusa och de mörka.

Få spelare är lika förknippade med 90-talets Allsvenska som Andreas Bild. Totalt gjorde han nio säsonger för Växjö-klubben Östers IF innan karriären kröntes i Hammarby med klubbens enda SM-guld. 2004 lade han skorna på hyllan och förutom att träna sina barn och utbilda andra ideella tränare jobbar han idag som idrottslärare på heltid.  

– Jag tycker det är jättekul. Jag gillar att undervisa och att jobba med barn. Det är lite likt fotbollen på så sätt att man har ett gemensamt mål där man strävar efter att ge barnen kunskap, säger han. 

Han inledde utbildningen under slutet av spelarkarriären och sedan ett och ett halvt år tillbaka gör han sin andra sejour som lärare. Däremellan jobbade han i 14 år som sportchef i Nacka-klubben Boo FF där han var ansvarig för hela pojksidan upp till seniorlaget. 

– Boo FF är ju en av de största föreningarna i Sverige med runt 3000 spelare och under de sista åren var jag ansvarig för 1500-1600 av dem. Det är lite mission impossible, man tycker att man är överallt och sen finns det alltid de som rycker i dig mer. Man känner sig alltid otillräcklig liksom och har man gjort det i 14 år så är det ganska skönt att jobba som lärare där man följer ett schema. 

Från Allsvensk debut till landslaget 

1992 slogs man länge om SM-guldet och när toppkonkurrenten AIK gästade Värendsvallen med tre omgångar kvar av serien skulle Andreas Bild skriva in sig i de allsvenska historieböckerna. Tio minuter in i andra halvlek fick han bollen i straffområdet och avslutade distinkt, stolpe in, övertygad om att han hade gett Öster ledningen. Men det blev inget mål. Bilds skott hade nämligen tagit i hjulstaget inne i målet och studsat ut, något domaren inte hade uppfattat. Istället gick AIK segrande ur matchen och tog hem SM-guldet.  

– Det var ju ett speciellt mål såklart. Man kan ju undra vad som hade hänt med Öster då. Vi hade ett jättebra lag på den tiden med många duktiga spelare och ett SM-guld hade ju genererat både uppmärksamhet och pengar till föreningen. Istället började vi tappa flera spelare som ville ha någon tusenlapp mer i månaden.

De många spelartappen gjorde att Öster tappade en hel del mark under andra halvan av 90-talet jämfört med större klubbar som IFK Göteborg, AIK och Helsingborgs IF. Samtidigt hade Andreas Bild utvecklats till en av seriens bästa spelare och 1997 blev han uttagen till svenska landslagets “januariturné” där han spelade två träningsmatcher mot Thailand och Japan. Men det som på förhand kändes som en dröm blev inte alls någon trevlig upplevelse för Andreas Bild som inte trivdes i det hårda klimat som präglade landslaget på den tiden. 

– Jag minns att jag hamnade i samma hiss som någon ledare, så råkade jag trycka på fel knapp och blev utskälld. Det var liksom någon form av fostran och en tråkig ton. Tommy Svensson (som förde Sverige till VM-brons 1994) var ju förbundskapten och jag vet inte om han ville distansera sig för att vi båda hade Öster-bakgrund men jag tyckte i alla fall inte att hans ledarskap var det bästa.  

Från “still-Bild” till SM-guld 

– Det var inget kul alls. Än i dag är det något som finns där som ett svart hål eftersom det blev mer än ett lokalt skämt. Jag kunde förstå humorn i det, men det gjordes på ett sätt som var väldigt förnedrande. Det var ju bara fruktansvärt dålig journalistik hur man fick hålla på sådär. Det är inte så att man vill bli ihågkommen med att få höra det.  

Inför säsongen 2000 hade Andreas Bild äntligen blivit kvitt sina skadeproblem och dessutom börjat plugga till lärare. Genom att göra något meningsfullt ökade inte bara trivseln utanför planen, det blev också lättare att hantera motgångar på den. 

– Jag var ordinarie hela året, gjorde några mål, skriverierna blev lite bättre och jag kände att ”det är här jag vill vara”. Att få gå ut på Söderstadion inför 12 000 åskådare och bara känna att jag kan göra mitt bästa och att de får se en sida hos mig som är bra. Det var verkligen ett bra år.  

Samma sköna känsla hade han med sig in till säsongen 2001 där han inledde som ordinarie på mittfältet, men en olycklig fotskada gjorde att han tappade sin startplats och fick nöja sig med inhopp under resten av säsongen. I matchen borta mot Norrköping hoppade han in och avgjorde i sista minuten, en starkt bidragande orsak till att Hammarby kunde ta hem sitt första, och fortsatt enda, SM-guld. 

– Jag minns när slutsignalen gick och supportrarna rusade in på plan. Man hamnade i en hög av människor, de slet av mig kläderna och man blev ju till och med rädd och sprang därifrån. Jag tror jag hade shorts och strumpor kvar typ. Jag minns också att jag såg en person krypandes på alla fyra och tugga gräset. Än idag kan det komma fram människor som vill tacka för guldet.

Från SM-guld till Superettan 

Den historiska guldsäsongen blev Andreas Bilds sista i Hammarbytröjan, än idag vet han inte varför. Istället blev det tre avslutande säsonger i Superettan-klubben Brommapojkarna, något som passade bra med facit i hand eftersom han kunde fullfölja sin lärarutbildning i en tid där Allsvenskan blev allt mer professionaliserad.  

– När jag började spela i Öster tränade man på eftermiddagen och så pluggade man eller jobbade vid sidan av och det hängde ju i nästan hela 90-talet. Så det var ju precis en övergång där (kring millennieskiftet) men när jag gick till BP var det lättare att fullfölja min utbildning. Jag hade några praktikperioder inom idrott där vi bland annat skulle åka och vandra i fjällen och då kunde jag få ledigt från fotbollen. 

Var det inte en stor omställning att gå från SM-guld med Hammarby till ett Superettan-lag? 

– Jo, på ett sätt var det det. Men jag tyckte det var så fantastiskt kul att gå på lärarhögskolan med klassen och allt det där och jag kände att det närmade sig i takt med att jag blev äldre. Jag hade ändå spelat i Allsvenskan hela 90-talet och gått igenom en del så jag accepterade det ganska fort. Sen var det en omställning att spela inför 300 personer på Grimsta kontra 12 000 på Söderstadion. 

Efter att ha lagt skorna på hyllan 2004 blev han assisterande tränare för Damallsvenska mästarna Djurgården/Älvsjö. Det blev totalt tre år i Djurgårdens organisation innan han valde att satsa helhjärtat på att jobba som idrottslärare. Men även fast han trivs bra i sin yrkesroll, kan han fortfarande sakna sin spelarkarriär. 

– Jag kan sakna det när jag åker på cup med min dotter, eller ser något reportage där man kommer in i vardagen för en fotbollsspelare idag. Att du åker till en träning, när den är över kan du slappna av, snacket i omklädningsrummet inför match, besvikelsen efter match. Det där kan man ju såklart sakna lite då och då. Samtidigt finns det inte så mycket att göra åt det så jag lägger inte alltför mycket tid på det utan jag är bara glad att jag hade turen och möjligheten att få leva på fotbollen i så många år som jag gjorde. 

---