Farsan vid sidlinjen

Att vara tränare för sina egna barn innebär fantastiska stunder men också en del utmaningar. Ideellt engagerade föräldrar är avgörande för att den svenska idrottsrörelsen ska fungera – något Ola Larsson alltid sett som en självklarhet i sitt liv som fotbollsförälder.

– Välkomna till nationalarenan! säger Ola Larsson när han tillslut lyckats samla ihop fotbollskillarna, som redan hunnit sprida bollar över hela planen. 

Spelarna formar en halvcirkel runt Ola och hans tränarkollegor på Björkevi IP – en fotbollsplan som sägs vara en av Hallands vackraste. Placerad på en höjd ovanför det lilla samhället Kvibille ramas in av blomstrande björkar. Mellan trädens grenar kan man skymta åkrarna som sträcker sig bortom horisonten. 

– Nästan fler tränare än spelare, säger Ola Larsson medan han sveper blicken över ett mindre gäng spelare än vanligt. Konfirmation och påskledigheten har dragit ned på antalet, men en tapper skara på tretton killar har ändå kämpat sig upp för den branta Björkevibacken och snörat på sig dubbskorna.

– Det är väl kul att äntligen kunna spela här uppe nu efter försäsongen? Planen är ju fin! Lite hoppig och studsig men det kommer ni få träna på idag – inför imorgon då, fortsätter han. 

Imorgon vankas nämligen genrep för juniorlaget i Kvibille BK inför den kommande seriepremiären om en dryg vecka, och under dagens träning ska de sista detaljerna sättas. Laget består av 19 killar i åldrarna fjorton till sexton år och tränarna är tre pappor: Ola Larsson, Jörgen Bengtsson och Jan Bengtsson.

”Man har en passion för fotbollen och man suger i sig allt vad fotboll är”

Klubbhuset med blå fasad och vita knutar reser sig ståtligt vid fotbollsplanens ena långsida. Längs ovanvåningen sträcker sig en balkong som erbjuder perfekt utsikt över planen. Nedanför klubbhuset finns en fin läktarplats med mörkt impregnerade bänkar. Ola Larsson slår sig ner på bänkraden närmast plan för att kunna hålla ett öga på killarna som precis satt igång med uppvärmningen och dribblar varsin boll runt planen. Han börjar berätta om sin hängivenhet för fotboll och Kvibille BK, och om varför han blev tränare:

– Det är ju för att man har en passion för fotbollen och man suger i sig allt var fotboll är. Och det där “omklädningsrumstugget” får man nu igen, säger han.

Ola Larsson minns tillbaka på sin karriär och till när barnen hade fotbollsskor i storlek 28 och fumlade runt med alldeles för stora bollar.

– De där unga åldrarna är helt fantastiska… och tålamodskrävande. Det är inspirerande att se utvecklingen med åren och det är väl lite därför man håller på också, säger han.

Ola Larsson spelade själv i Kvibille BKs herrlag fram till att han var 37 år. Efter 400 matcher valde han att lägga skorna på hyllan, men är idag, 16 år senare, fortfarande aktiv i klubben som coach och supporter för sina barn. 

– Jag fick min dotter Hilma när jag var 35. När hon var fyra år följde hon med på träningarna med tjejlaget jag hjälpte till i. När min son Anton sen var gammal nog så började jag träna honom, vilket jag fortfarande gör, säger han.

Pappa, tränare eller både och?

Ola Larsson lägger fyra till fem dagar i veckan på sitt ideella engagemang i Kvibille BK. Domare ska bokas, föreningsmöten ska hållas och matchkläder ska tvättas. Förutom Ola Larsson och hans tränarkollegor finns det cirka 850 000 ideella ledare i idrottsföreningar runt om i Sverige.

– Det är ju nödvändigt. Så här ser det ju ut i alla föreningar och sporter. Man är beroende av det, säger Ola Larsson.

”Är det inga föräldrar som ställer upp så finns det ingen verksamhet helt enkelt. Det är helt avgörande”.

Magnus Kilger, forskare inom barn- och ungdomsidrott, menar att föräldrar som engagerar sig som ledare och tränare är en förutsättning för att den svenska idrottsrörelsen ska fungera.

– Föräldratränare är den vanligaste typen av ideella ledare. Vanligtvis när man startar ett lag säger man “nu ska vi starta ett lag, vilka kan ställa upp?”. Är det inga föräldrar som ställer upp då så finns det ingen verksamhet helt enkelt. Det är helt avgörande, säger han.

Magnus Kilger förklarar också att ideellt ledarskap historiskt sett är ett kvinnodominerat fält. Inom idrott är det däremot tvärtom. Magnus Kilger menar att det kan bero på att många pappor själva idrottat som unga och att idrotten därför erbjuder en tacksam arena att engagera sig i.

– Idag finns det en förväntan på att delta aktivt i sina barns liv och man får socialt cred om man är engagerad. Idrotten är en familjär miljö vilket gör att det är enklare att ställa upp där än på andra platser, säger Magnus Kilger.

Uppvärmningen är klar och tränarna Jörgen Bengtsson och Jan Bengtsson har under tiden markerat ut en yta på planen med hjälp av gula och röda koner. Jan delar ut orange västar till hälften av killarna som flåsandes drar dem över huvudet.

– Orangea på den sidan och blåa på denna! skriker Jörgen:

– Ni vet vad ni ska göra, det är tre touch som gäller. Utnyttja ytorna och bredden nu grabbar. Kör igång!

Jörgen Bengtsson och Jan Bengtsson har också varsin son i laget, Isak och Theo. Isak har hamnat i det orange laget och Theo i det blåa. Bollen går snabbt mellan fötterna på spelarna och de olika lagen ska ta den ifrån varandra. När en av spelarna får ont i foten drar Jörgen Bengtsson på sig en orange väst och kliver in som ersättare. Efter en stund bryter Jan Bengtsson övningen för en vattenpaus. Svettpärlorna har gjort sig synliga på killarnas pannor och de klunkar i sig vatten från sina flaskor. Några häller även en skvätt i nacken för att svalka sig i den kvava vårluften. Jörgen slänger av sig den orangea västen.

– Den här behöver tvättas, säger han och grimaserar.

Nästa övning går ut på att hitta rätt vinklar och göra snabba passningar. Ola Larsson studerar spelarnas teknik noga. Hans son Anton får bollen och passar iväg den snyggt till nästa spelare, men Ola är inte helt nöjd:

– Anton! Kom ner här istället! säger han och gestikulerar med hela kroppen för att visa hur Anton kunde gjort istället.

Inte heller Jörgen Bengtsson är nöjd.

– Förflytta dig Isak! skriker han till sin son.

Tränarna har känt de flesta i laget länge och märker direkt om någon har en dålig dag. Allra bäst känner de såklart sina egna söner, och att vara tränare för sitt eget barn kan vara både lätt och svårt, menar Ola Larsson.

– Jag tror att man kräver mer av sin egen son än vad man gör av andra. Det är ofta man märker att man är lite för negativ och fotbollssnacket följer ofta med hem. Om Anton hade fått välja så hade han nog inte haft mig som tränare, säger han.

Enligt forskaren Magnus Kilger finns det både för- och nackdelar med att vara föräldratränare. Framför allt har många svårt att skilja rollen som tränare och rollen som pappa.

– Föräldrarollen är ett omsorgsuppdrag och tränarrollen ska utveckla spelare. Det kan krocka ibland. Barnen kan känna sig övervakade och hemma säger man exempelvis “tänk nu på att äta riktigt så att du kan träna ordentligt”, säger han.

Det finns också en oro för att vara orättvis i sitt ledarskap som föräldratränare.

– Man är rädd för att favorisera och oron gör att man är ännu hårdare och mer kritisk mot sina egna barn, säger Magnus Kilger. Han poängterar också att det finns stora fördelar. Det gemensamma intresset gör att familjen skapar mer tid för varandra i den annars fullspäckade vardagen och umgänget stärker relationen mellan barn och förälder.

Klockan närmar sig åtta och skymningen har sänkt sig över Björkevi. Dagg har lagt sig som ett vått täcke över gräset och genom skogen skingras nu rosa, orangea och lila färger från solens sista strålar. Det luktar sommarkväll. 

– Vi kan hålla där killar, så samlar vi ihop bollarna, säger Jan Bengtsson när mörkret fått fotbollarna att nästan försvinna.

Matchen

Knappt ett dygn senare har laget åter snörat på sig fotbollsskorna, men nu iklädda likadana matchställ – vita strumpor, vita shorts och Kvibilles klarblå hemmatröja. Det ryktas om storpublik när årets första juniormatch ska spelas på Björkevi, så killarna har smetat lite extra vax i håret. Ola Larsson har samlat ihop sina spelare mitt på planen för att gå igenom de sista viktiga sakerna.

– Vi har sju minuter till matchstart grabbar! Hjälp varandra, visa er och spela enkelt, säger han.

Som väntat strömmar publiken in genom den vita stenentrén. Kvällen är ännu varmare än gårdagen: 23 grader, vindstilla och inte ett moln på himlen. Domaren blåser i visselpipan och matchen drar igång med full fart. Jörgen Bengtsson och Ola Larsson följer spelet vid sidlinjen.

– Är ni taggade? frågar Ola och försöker tagga upp de spelsugna killarna i avbytarbåset.

– Jaa! svarar alla fyra i kör.

– Bra.

Ett sorl går över publiken när Kvibille BK redan efter fyra minuter haft två heta målchanser. En i laget får en hård tackling och faller till marken. Han ropar på domaren och slår ut med armarna för att visa sitt missnöje, något som får fler spelare att också klaga på domslutet. Ola Larsson gör en tystnadsgest med tummen och pekfingret över munnen.

– Det är bara axel mot axel, han får väl äta mer! ropar Ola Larsson med en glimt av humor och syftar på att fallet bara berodde på svaghet.

“Pappa är alltid med och så har det varit hela livet”

Till vardags jobbar Ola Larsson som gymnasielärare och att få jobba med ungdomar är en av sakerna som driver honom i sitt ledarskap. Men snart är juniorlaget stora nog att ta klivet upp i seniorfotbollen och då kan det också vara dags att lämna över stafettpinnen till en ny tränare, menar Ola.

– Vi försöker hitta en utomstående tränare till detta laget så att det inte behöver vara föräldrar. Jag tänker att de är trötta på våra röster nu efter så många år, säger han.

Efter en jämn halvlek visar resultattavlan 2-1 till hemmalaget. Spelarna sliter upp varsin vattenflaska ur det svarta flaskstället, medan Ola Larsson och Jörgen Bengtsson säger några väl valda ord.

– Blir det problem så ta det på planen. Det blir nästan omöjligt för oss att gapa på er härifrån, säger Ola.

Jörgen nickar instämmande och påminner om att de ska fortsätta passa bollen enkelt mellan varandra.

– Är det någon gång vi ska öva på att rulla boll så är det idag! Kötta på nu killar!

Även andra halvlek blir svettig och när 90 minuter passerat har Kvibille BK vunnit med 4-1. Killarna pustar glatt ut och tackar motståndarlaget och domaren för en bra match. 

Isak och Anton är nöjda. Det är alltid kul att vinna, särskilt efter en bra laginsats. De har spelat fotboll ihop så länge de kan minnas och har alltid haft sina pappor som tränare. 

– Pappa är alltid med och så har det varit hela livet. Det är en trygghet, särskilt på cuper, säger Anton och torkar bort lite svett i pannan. 

– Ibland är det jobbigt, vi får mer skit än de andra i laget, säger Isak.

Anton håller med:

– Vi försöker leta efter en ny tränare, iallafall när vi kommer upp till herrlaget. Men det är bra med skjuts till träningarna, säger han och skiner upp.

När de hör att resten av laget börjat sjunga på segersången skyndar de sig in i omklädningsrummet. Utanför står Ola och Jörgen kvar. Som vanligt måste de vänta på att sönerna ska duscha klart. Nu väntar en härlig fotbollssommar för laget, och det ska visa sig om försäsongens hårda slit varit mödan värd.

Är ni redo för serien nu då? Frågar jag.

– Ja, så gott det går i alla fall, svarar Ola glatt och blickar ut över Björkevi IP – eller som han själv kallar det: Kvibilles egen nationalarena.

---