Pappa – det är fan inte alltid du vet bäst
Vad som började som en solig oktobermorgon med kaffe, lyxfrukost och pappa-son-häng slutade med bitter stämning, skadeglädje och hånskratt. Det här är ett slag för barnen vars farsor tror att vi bara duger till att hålla i ficklampan.
Min pappa fyller 70 om några månader och är en oerhört stereotypisk juggefarsa. Han har bott i Sverige sen 90-talet, röker röda Marlboro och har svårt att uttala ord som sju och själv. Ända sen jag var liten har vi haft en jargong där vi älskar att jävlas med varandra. Det kan vara allt ifrån att han driver med mig för att jag blir bortdribblad i en fotbollsmatch, till att jag skrattar åt hans försök att sjunga nationalsången. Men ibland kan vi ryka ihop som Materazzi och Zidane i VM-finalen 2006. Om det beror på hans stolthet och behov av att känna sig “gammal och vis” eller om det är min livslånga vilja att framstå som kompetent och kunnig låter jag vara osagt.
Under coronans första år bodde jag fortfarande hemma, och den hösten var det dags att byta däck på min första bil. Det var en ljusblå Passat från 04 och den var långt ifrån perfekt. Bagagerumsmattan var alltid fuktig och högtalarna brusade precis som när man ställer in fel radiokanal, fast konstant. Svängde man för skarpt i en kurva blinkade oljelampan till och skrämde livet ur mig. Jag kallade honom Dimitri och jag älskade honom gränslöst.
”Jag förstår inte, jag har hällt i tre liter men stickan är fortfarande torr.”
Som 50-talist har min käre far gått igenom mycket i sitt liv. Under sin universitetstid i forna Jugoslavien åkte han över till Trieste i Italien och lastade bilen med märkesjeans och bromsbelägg som han sålde för dubbla priset hemma på Balkan. Han har drivit en cafébar, en liten livsaffär och numera är han torghandlare där han säljer blommor på våren, frukt på sommaren och julkransar på vintern. En mångsysslare av rang kan man säga. Han kanske inte håller med mig om den här bilden men för mig har han alltid tacklat livet med en “gör först, tänk sen”-mentalitet. Av mina erfarenheter som son resulterar det i många situationer som ofta innebär en lättare plånbok och pinsam tystnad.
Vi bar upp vinterdäcken från källaren och började mecka på uppfarten. Det här var också innan pappa hade förstått att det går mycket snabbare om man byter däck på bensinmacken. För då kan man lyfta upp bilen och byta alla fyra däck samtidigt istället för att behöva höja och sänka med en sliten gammal pumplyft som man har hemma. Men efter att vi fått på det fjärde dubbdäcket säger han till mig att vi lika gärna kan passa på att byta olja och oljefilter på Dimitri. Väldigt bra idé och jag kände mig positiv till han kläckte ur sig orden som var vändpunkten på dagen.
– Häng med ner till Preem Mirza. Jag behöver att du håller ficklampan när jag byter filtret på bilen, sa han.
När jag gick i högstadiet och min syster på gymnasiet bad vi våra föräldrar “skicka surf” till oss hela tiden. Vi hade abonnemang där man kunde smsa delar av sin surf till andra, och våra föräldrar använde aldrig upp hela. Pappa tröttnade på att få sms från oss och bestämde sig för att fixa obegränsad surf till hela familjen. Jag brukar alltid be pappa att inte köpa grejer över telefon, för det går alltid åt helvete. Han tillhör generationen som vägrar att beställa från nätet och det är inget fel med det. Problemet är att han har dålig hörsel, så säljaren som sitter på andra sidan luren förstår inte pappas svenska med balkanbrytning, och pappa hör inte säljaren. Just surf-samtalet slutade med att vi fick hem ett litet mobilt bredband som bara kunde användas i hemmet, med en bindningstid på tre år såklart.
Med några väl valda ord på bosniska slängde jag arbetshandskarna på marken och gick upp på mitt rum. Jag duger för mer än att hålla en jävla ficklampa tänkte jag. Istället gick jag ut och sprang i en timme, men när jag kom hem så fick jag dåligt samvete över mitt raseriutbrott på farsan som bara försökte hjälpa mig med min bil. Så jag tog familjebilen och åkte ner till macken för att se hur det gick för honom. Jag möttes av en konfunderad blick och en känsla av att något inte stämde.
– Jag förstår inte, jag har hällt i tre liter olja men stickan är fortfarande torr när jag försöker kolla nivån, sa pappa till mig med en frågande ton.
Jag visste direkt vad som hade hänt just för att pappa alltid har gjort först, och tänkt sen. Med ett hånflin från öra till öra hukade jag mig ner och tog en titt under bilen. Till min föga förvåning såg jag en svart pöl av motorolja under bilen – han hade inte skruvat i muttern till oljetråget. Pappa hade också förstått när han såg att jag böjde mig ner, och han stod bara i tystnad. Han tog fram plånboken ur bakfickan.
– Gå in och köp fyra liter till, sa han med en mörk stämma som bara skamsna farsor har när de inser att de tabbat sig.
Det tog mig ungefär 2 minuter att gå in på macken, köpa oljan och komma tillbaka till liften. Jag gick som på moln och skadeglädjen var högre än Karlatornet. När jag räckte över den nya motoroljan försökte jag så gott jag bara kunde hålla minen och inte brista ut i garv.
– Vill du att jag håller i ficklampan när du fyller på den?
Även fast jag stör mig på pappas envishet om att alltid veta bäst, ser jag mycket av det i mig själv också. När jag ska hjälpa kompisar flytta eller skruva ihop en möbel kan jag också ibland tro att jag är allsmäktig. Samtidigt försöker jag intala mig att det är okej att ta hjälp av andra, och det gäller pappor också. Ni är förebilder nog för oss – ni måste inte alltid kunna allt.
