Istället för att prata om känslor så spelar vi kort
De är placerade i en ring, mitt i rummet. På varje stol sitter en man, vissa med benen isär, andra med armarna i kors. Ringen är helig. Elektrisk. Ett slutet kretslopp av respekt, tålamod och medkänsla. Inget som sägs här får lämna rummet. Kanske är det inte något som ens existerar utanför.
Alla i ringen är pappor.
Pappor som förlorat det allra dyrbaraste – sina barn.
Eftersom jag varken är pappa, man eller har förlorat ett barn fick jag sitta lite längre bort, i ett hörn. Det jag hörde skakade om mig. Det var ett samtal, men framför allt ett känslomässigt utbyte. Ett naket, öppet och innerligt samtal.
Jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag älskar min gamla sjöman till far mer än vad ord kan beskriva. Han är rolig, modig och otroligt omtänksam. Men, precis som vi alla har även han sina brister. Och om det är något han har svårt för så är det att visa vad som rör sig därinne. Det där trycket på insidan som aldrig riktigt får pysa ut.
Vid tårarnas sporadiska intrång i vardagen seglar han instinktivt iväg, som om vinden tagit tag i honom. Jag har försökt hålla fast masten, kasta ner ankaret, men ovädret vinner varje gång.
Men jag vet att han inte är ensam till sjöss.
De finns bakom varje hörn. Män som sväljer, stänger in, skämtar bort. Som ersätter sorgen med träning, arbete, hushållssysslor eller tystnad. Jag ser det i poddar och filmer där män som pratar känslor framställs som undantag. Jag hör det i omklädningsrum, på släktkalas. Jag scrollar förbi skämt i sociala medier om “killar som inte gråter” – som om det vore en naturlag. Och om självaste Viktor Leksell sjunger “Låt dom aldrig se dig fälla tårar”, ja, då måste det ju stämma.
Ibland har jag tur och får höra en barndomsberättelse, en sårbar minnesbild. Men nästan alltid är det jag som dragit fram den. Hur vet jag inte. Kanske genom envisa frågor. Ofta har det hänt i nära relationer, med en partner, en vän. För visst är det lätt att annars dra till med: “Vad har vi för relation om du inte delar med dig av det mest känsliga, det som format dig?”.
Men jag ska vara ärlig – ibland tycker jag det verkar rätt skönt.
Att inte vältra sig i allt. Att lägga sorgen, ilskan och frustrationen åt sidan och bara gå vidare. Det finns något värdefullt i att inte konstant fastna i det egna. Men, det måste finnas något mellanting. Att varken trycka ner eller klamra sig fast.
Där i hörnet, på pappa-träffen, hör jag plötsligt en röst inom mig:
Måste det krävas att ett barn går bort?
Att den allra närmaste slits ur livet – för att tryckkokaren till slut ska explodera?
Även om jag gärna spelar ytterligare ett parti Skip-Bo med far min hade jag också velat veta vad som gömmer sig under korten han placerar framför sig. För jag vet att det finns något där.
Och, precis som männen i cirkeln visade, så går det ju.
Kanske känner du igen dig. Kanske sitter du också vid köksbordet och undrar vem det egentligen är du har framför dig. Oavsett vem du är – kvinna, man eller barn – tror jag att vi alla mår bättre av att våga lyfta på locket.
För det är först då vi kan se vem det verkligen är som egentligen gömmer sig bakom pokerfacet.
